Ibland flyter man bara ihop till en stor klump. Flyter ihop med allt annat. Utan att känna nåt. Sjunker så långt ner men ändå håller sig kvar uppe på ytan. Kämpar vidare. Håller sig kvar.

Orkar inte andas. Orken tar slut. Men man vill inte förlora vissa saker. Men då när det känns som värst önskar man och hoppas att just han förstår och bara stannar kvar.

Tårarna rinner och överflödar allt. Suddas ut. Blir en dimma. Som detta vår väder. Upp och ner. Känslostormar över allt och vrider och vänder.

Tänker bara vara. Inte fejka nånting. Inte låta nån trampa på mig. Bara vara mig själv. För det är under dom tiderna jag klarat mig som bäst. Men alla faller samman nångång. Vissa lite fler gånger. Och på grund av olika saker. Stay strong.

Sånt som poppar upp ibland. Sammanhängande eller icke.

Du märker att saker och ting förändras. Hela tiden. Allt. Suddas ut i dimman. Allt försvinner i ett moln. Som om det aldrig existerat förut. Du ser det igen men känner inte igen dig. Är allt samma som förr? Samma plats? Samma individer?
 

Allt tar plats och formas av framtiden som inte ens har utspelat sig än för omvärlden.

Bara snurrar. Lägger mig ner och kollar på fåglarna som svävar. I det fria.

Precis som dammet. Flyger bort som det som har varit som aldrig kommer bli det samma. Kommer allting finnas kvar? Glömmer vi aldrig? Kommer DU ihåg? Jag gör. Alla ändras. Utseendet ändras. Boende platsen ändras. Umgänget ändras. 

Vill man att det alltid ska vara som förr? Var det bättre förr eller är det bättre nu?

Hur kommer allt se ut när blommorna inte längre lever och vi inte kan gunga i dammet från asfalten i sommar värmen?

Jag bara undrar små konstiga saker..