Ibland flyter man bara ihop till en stor klump. Flyter ihop med allt annat. Utan att känna nåt. Sjunker så långt ner men ändå håller sig kvar uppe på ytan. Kämpar vidare. Håller sig kvar.

Orkar inte andas. Orken tar slut. Men man vill inte förlora vissa saker. Men då när det känns som värst önskar man och hoppas att just han förstår och bara stannar kvar.

Tårarna rinner och överflödar allt. Suddas ut. Blir en dimma. Som detta vår väder. Upp och ner. Känslostormar över allt och vrider och vänder.

Tänker bara vara. Inte fejka nånting. Inte låta nån trampa på mig. Bara vara mig själv. För det är under dom tiderna jag klarat mig som bäst. Men alla faller samman nångång. Vissa lite fler gånger. Och på grund av olika saker. Stay strong.

Min morgon so far. Frukost framför en av världens bästa film!